Du tror du vet
Du vet. Du är säker. Tror du har rätt att dömma och peka ut. Ljudlösa hånskratt i nackan och en andedräkt av triumf sprider sin förhatliga odör. Du tror du vet precis hur allt varit, hur allting är. Men du vet inget. Men du vill hämnas ändå.
Spela räddare i nöden. Tjejen med smickrande ord som får honom att blomstra upp. Lekande lätt, på oskuldsfullt sätt smeker du hans hand. Han ler. Förstår ingenting. Men du vet. Jag vet. Jag blir sårad.
Men leken är enligt dina regler okej, men du struntar fullständigt i mig. Att det i mig kan svida, att jag får lida. Jag försöker räcka ut min hand och bli din vän. Men som svar får jag en dolk i min rygg. Du vill inte ha mig. Du vill ränsa bort mig, minsta spår.
Lockar med choklad, lockar med ord. Närmare närmare. Gråter och får tröst, slingrar och försöker förföra med din röst. Du vet. Jag vet. Men han vet ingenting. Som ett barn, en nallebjörn så fin vill han kramas och inget ont anas.
För dig är det okej. Naturligt, självklart och ingen större sak. Men för mig är det död, pina och ett hån. Så långt in i hjärtat det kan gå. Jag vill bli din vän. Jag vill lära känna dig. Men allt du gör är bara att svika mig.
Jag mår illa jag vill fly, göra samma som förut och sluta att mig bry. Men då du dömmer och fördömmer, dömmer mig igen. Du vill skydda honom från mig. Hålla honom trygg. Men du gör mig så otrygg när du hela tiden står bakom hans rygg. Bryr du dig en aning, visa hänsyn då. Jag är ensam, ledsen och svag när du tacklar mig åt sidan och bara går på.
Spela räddare i nöden. Tjejen med smickrande ord som får honom att blomstra upp. Lekande lätt, på oskuldsfullt sätt smeker du hans hand. Han ler. Förstår ingenting. Men du vet. Jag vet. Jag blir sårad.
Men leken är enligt dina regler okej, men du struntar fullständigt i mig. Att det i mig kan svida, att jag får lida. Jag försöker räcka ut min hand och bli din vän. Men som svar får jag en dolk i min rygg. Du vill inte ha mig. Du vill ränsa bort mig, minsta spår.
Lockar med choklad, lockar med ord. Närmare närmare. Gråter och får tröst, slingrar och försöker förföra med din röst. Du vet. Jag vet. Men han vet ingenting. Som ett barn, en nallebjörn så fin vill han kramas och inget ont anas.
För dig är det okej. Naturligt, självklart och ingen större sak. Men för mig är det död, pina och ett hån. Så långt in i hjärtat det kan gå. Jag vill bli din vän. Jag vill lära känna dig. Men allt du gör är bara att svika mig.
Jag mår illa jag vill fly, göra samma som förut och sluta att mig bry. Men då du dömmer och fördömmer, dömmer mig igen. Du vill skydda honom från mig. Hålla honom trygg. Men du gör mig så otrygg när du hela tiden står bakom hans rygg. Bryr du dig en aning, visa hänsyn då. Jag är ensam, ledsen och svag när du tacklar mig åt sidan och bara går på.
Ensam?
Ibland känner man sig ensam.
Ibland undrar man varför ens vänner inte hör av sig.
Ibland somnar man på en våt kudde.
Ibland hugger det i bröstet.
Ibland är man en främling i ett hav med människor.
Men ändå finns ingen där att vända sig till.
Jag har lärt mig att inte förvänta att någon ska bry sig.
Jag har vant mig vid att det inte finns någon annan där.
Jag är ensam.
Ibland är jag vännen som inte hör av sig.
Det ingen får veta
Jag kan inte vara tyst längre. Då kommer jag tyna bort. Men jag kan inte berätta för någon det ingen får veta. Inte för någon som har en aning i alla fall. Därför tänker jag berätta för dig.
Jag kommer vara ärlig, jag kommer vara rak. Det kommer att svida, det kommer att skära.
Men jag måste lära mig att berätta... precis som det verkligen är.
Men jag måste lära mig att berätta... precis som det verkligen är.
